|
Reportage |
| På jakt efter kristna rötter
av Lena Köster Bergman I öknen norr om Damaskus i Syrien ligger Moses Egyptierns kloster. Där tillbringade tjugo svenskar två marsnätter under en pilgrimsresa till den kristna kyrkans rötter. Detta är öknen. Hela natten har vi legat fullt påklädda under ett lager av sex filtar, feta av ull från får eller kamel, ändå är vi frusna och stela när vi vaknar i mörkret strax före gryningen. Vi är i ett kloster på femtonhundra meters höjd, ett par mil ut i den syriska öknen norr om Damaskus. Det hänger ut från klippan, som ett örnnäste på glid. |
|
|
På 200-talet var detta en romersk befästning. Kloster blev det på 500-talet när Moses Egyptiern, munk och eremit, kom till den då övergivna anläggningen och fyllde den med sina frågor och sin tro. Vägen hit var mödosam. Efter att ha bytt turistbussen mot en mindre och stryktåligare buss i byn Nabk, for vi på slingrande ökenstigar till vägs ände: tjugo svenskar på pilgrimsfärd i ökenfädernas spår. En resa tillbaka till den första kristna kyrkans tid och rum. |  |
| Foto: Göran Köster Bergman | |
|
När vi lämnade bussen återstod en timmes vandring med packningen på ryggen och vattenflaskor i händerna. Ibland fanns det smala stigar att gå på, ibland inte. För de vältränade var bergsvandringen till klostret en behaglig ansträngning före kvällsvard. För oss andra en möda och balansakt längs branter där rasslet av rasande stenar berättade vad som skulle hända oss om vi trampade fel.
In i Moses Egyptierns kloster kommer man inte genom en port, utan genom en mycket låg och smal öppning i den metertjocka muren. Den lilla ingången håller ute såväl den värsta kylan och hettan som rövare och andra oönskade gäster. Ingången är på klostrets baksida. Framsidan är uteplatsen: mötesplats och matplats. Balustraden är gränsen mot en stup. Utsikten är milsvid med ökenslätt i förgrunden och berg i bakgrunden. Där går solen upp mitt framför våra ögon. Klockan kvart i sex på morgonen är det kolsvart. Stjärnhimlen är ofattbart hög och vid och klar. Det är kallt, frysgrader så här i mars. Fem i sex har något hänt. Mörkret är genomskinligt, i fjärran anar vi en grå rand. Fem minuter senare ser vi tydligt tre avgränsade randningar mot horisonten: grafitgrå, blågrå, duvblå. Sen går det snabbt. En gråvit rand läggs till en silvervit strimma, bereder väg för en tunn linje av guld, som snabbt rodnar. Då kommer solen. Först som en utbuktning på linjen, strax som en rörelse, en glöd. Den stiger upp ur sitt silver och guld, är rund och röd i purpur, orange och blod. | |
Att falla ner på knä med huvudet mot marken och tillbe denna sol med vördnad vore inte onaturligt. Vi dricker nykokat starkt kaffe och säger att vi aldrig sett något liknande. Någon tar fram kameran. Någon ber eller mediterar. Någon sitter och bara ÄR. Mörkret flyr över öknen, jagas av ljuset och drar genom klostret som en hastig vind. Vi känner fysiskt hur det lämnar oss, hur ljuset tar över. Temperaturen stiger flera grader på ett par minuter. Nu lyser öknen honungsfärgad, gyllene, elfenbensvit med stråk av ockra och kanel. Klockan är kvart över sex. Klostrets sju munkar och enda nunna - en blandning av syrisk-ortodoxa, grekiska-ortodoxa och romersk-katolska ledda av jesuitpater Paolo - har morgonbön, laudes, i den drygt tusenåriga klosterkyrkan. |
| Detta är öknen.
"Det sägs att den som en gång sovit i öknen aldrig blir fri." |
 Foto: Lena Köster Bergman - Min familj blev inte glad, när jag berättade att jag tänkte bli munk. Men jag har ändå fått familjens stöd, säger Jens från Zürich. I påsk avlägger han sina löften och blir munk i ökenklostret Deir Mar Musa. Jens är syrisk-katolik och döpt i klosterkyrkan. - Det är ett tufft beslut, att bli munk. För mig känns det inte svårt just nu. Men jag vet att det kan komma en kris efteråt, när löftena är avlagda. Det man lovar ska ju gälla hela livet. - Här i klostret gör alla allt. Vi delar på sysslorna. Vi har inte mycket uppvärmning, vår el kommer från en dieseldriven generator. Telefonlinjen är mycket dålig. Men vi är datoriserade och väntar just nu på e-post. Syriens servrar är för få och dåliga, men ska bli fler och bättre till årets slut, säger han. |
Klostret Deir Mar Musa (Mose Etiopierns kloster) i öknen norr om Damaskus leds av italienske jesuiten pater Paolo Dall Oglio. Klostret är en ekumenisk samlingsplats både vad dess invånare och dess gäster beträffar. Åren 1994-97 stängde jesuiterna av pater Paolo för att han låter muslimer, som arbetar vid klostret eller besöker det, delta i gudstjänsten. Men nu är han åter upptagen bland jesuiterna och kämpar för att människor med olika ingångar till tron ska närma sig varandra och, som han säger, "sanningen i Jesus Kristus". 
Foto: Lena Köster Bergman |
|
Men vad gör vi svenskar här på denna plats för eremiter, beduiner, resande, främlingar? En plats för de tysta och ensamma, för de sökande, de fromma och dem, vilkas frågor inte kan besvaras annat än av den viskning de kan höra inom sig efter lång tids tystnad och fasta. Vi lyssnar. Till öknen och till det som ropar inom oss själva. Vi är på ett dygns retreat i den tidiga kristna kyrkans inre och yttre marker. Det sägs att den som en gång sovit i öknen aldrig blir fri. Ständigt bär man med sig denna öken. De första fyra nätterna efter hemkomsten till Sverige drömmer jag om öknen. Allt i drömmarna utspelar sig bland stenar och sanddyner i en färgskala från ingefära till kanel. Jag vaknar förvirrad. Det är nästan skrämmande. |
| För munkarna, nunnan och de mer eller mindre tillfälliga gästerna i Moses Etiopierns kloster är öknen vardag. Vidden och tystnaden, den välsmakande maten, det heta kaffet och varma teet, det regelbundna bönelivet, besökarna och deras frågor, solens brännande ansikte, vinden som drar genom bergsklyftan, de kalla nätterna - allt är det som är. Vår retreat är kort. Bara en dag. Dessutom fylls klostret med besökare, först en grupp skolbarn, sedan en grupp italienska turister. Det är fredag och helgdag, en typisk besöksdag i klostret. Vi drar oss undan till ett litet grottkapell för laudes och middagsbön, klostrets kvällsbön blir också vårt completorium. När vi lämnar klostret klockan sju på lördagsmorgonen, klättrar vi på smala stigar en dryg halvtimme innan vi tar paus för laudes i det fria. Växelläsningen blir vårt avsked till öknen. För den här gången. |
|
Deir Mar Musa, Moses Etiopierns kloster, finns i guideboken The Lonely
Planet. Det har fått till följd att ryggsäcksfolket, backpackers, kommer
till klostret för en natt, en vecka, en månad. Den som stannar en tid i
klostret, behöver inte betala, men deltar i det dagliga arbetet. Här finns
tjugotalet höns, en hjord getter, en åsna och en mula - och vid foten av
berget en liten grönsaksodling.
Vill man betala, finns en bössa att lägga pengar i. Donationer på detta
sätt tas gärna emot. Klostret lever alltid på marginalerna.
- Men vi tar inte emot några pengar i handen, säger pater Paolo.
Reportaget publicerades första gången i Tidskriften Hela Jorden nr.2, 2000 |
Till Mar Musa i bilder
Karavanen Fredsgatan 4 243 30 Höör |
 0413-204 29
|