Reportage: Mose etiopierns kloster: gästfrihet och religionsdialog i den syriska öknen

Reportage

Mose etiopierns kloster: gästfrihet och religionsdialog i den syriska öknen av John Maule Jag vaknar på min madrass i bergsklostret som ligger drygt trettonhundra meter över havet. Natten har varit kylig som den brukar vara i öknen och höjden gör också sitt till. Solen håller på att gå upp och dess röda klot belyser bergen på andra sidan ökenslätten så att de ser ut som kulisser, ordnade framför varandra. Solklotet stiger snabbt och samtidigt vaknar alla djuren: duvorna, hönsen, hundarna, getterna och de små vilda fåglarna. Man känner hur värmen från solen ökar temperaturen minut för minut.
Som ende katolik deltar jag i en pilgrimsfärd till Syrien tillsammans med sjutton andra svenskar från olika kyrkor och vi har kommit till Deir Mar Musa Al-Habashi eller Mose etiopierns kloster, som det blir i svensk översättning. Hit kom 1982 en ung italiensk jesuit Paolo Dall'Oglio, som studerade arabiska i Libanon. Klostret låg då i ruiner. Han slogs av ökenlandskapets karga skönhet och stannade i ruinerna i tio dagar, bad, läste koranen tillsammans med några muslimska jägare som kom förbi och fick en vision om hur klostret skulle återupplivas. Det skulle åter bli en plats för andlighet. Han grundade en kommunitet där arbete, gästfrihet och religionsdialog var utmärkande drag. Och han har lyckats förverkliga sin vision.	Mose etiopierns kloster. Redan på 500-talet levde munkar här ute i halvöknen. Nu blomstrar åter igen kommuniteten och tar emot besökare från när och fjärran. Naturen är karg och gästfriheten stor. Närheten och värmen från klostrets gudstjänst dröjer sig kvar länge. Foto: Inga-Lill Rubenson
Som stora svalbon fastklistrade vid berget ligger klostrets hus nästan ända uppe på bergets topp och det vindlar en blandning av stig och trappa ditupp. Vandringen till klostret tar cirka en halvtimme och på ryggen bär vi allt vi behöver för två dygn inklusive vatten. Viktiga ting är en mössa för nattkylan och en ficklampa för att kunna se att gå mellan husen när mörkret fallit. Klostret har ett eget solcellsdrivet kraftverk, men det fungerar inte nattetid. När vi kommer upp blir vi bjudna på husets vatten av en av fader Paolos medarbetare. Vi avböjer försiktigtvis, men tackar ja till the. Många av oss har på resan haft besvär med magen och blivit tillrådda att hålla oss till mineralvatten och kokta drycker. Så blir vi visade till våra kvarter. Vi bor tre till sex i varje rum. även för de gifta gäller att männen bor för sig och kvinnorna för sig. Inredningen är enkel. En glödlampa i taket och ett skåp i hörnet och till var och en madrass, några filtar och en kudde. Utanför det lilla huset av murad sten finns en terrass med en snäll hund och en vid utsikt över öknen. Endast ett bräckligt staket skiljer oss från bråddjupet. Det börjar bli mörkt när vi går nerför stigen till huvudbyggnaden, där vi får böja oss djupt för att komma igenom en låg liten öppning i muren som utgör den yttre ingången. Det lilla formatet på ingången gör, att den bättre stänger ute köld och värme. Men det är inte bara klimatet som avgör. Kyrkportarna i de gamla kyrkorna i Syrien är ofta låga vilket gör att man får böja sig ned för att komma in i helgedomen. Det befordrar en ödmjuk inställning. Porten till klostrets kyrka är något högre än huvudingången.

Bibeln ligger i bokstöd som är i lagom höjd för att den heliga skriften ska vara i höjd med hjärtat när man sitter på golvet och läser ur den. Foto: Inga-Lill Rubenson

Utanför står det skor och jag förstår att jag ska ta av mig mina skor. Inne i kyrkan är golvet helt täckt av mattor och belysningen utgörs endast av några stearinljus. I dunklet urskiljer jag människor i meditationställning. Innan mässan är det en timmes meditation och eftersom jag har ont i ett knä, slår jag mig ned på en stol. Det är en stor stillhet och frid, och jag anar av de knappt skönjbara väggmålningarna att jag befinner mig i en mycket gammal kyrka. När en timme gått kommer Fader Paolo och mässan börjar. Den är på arabiska och jag har lite svårt att följa med och känna igen mig i liturgin. De flesta av mina svenska medpilgrimer går till nattvarden, men jag avvaktar för jag vet ännu inte vart jag har kommit.

Duvan är formad av arabiska bokstäver som bildar orden
Bismillah al-rahman al-rahim vilket betyder i Guds den barmhärtige Förbarmarens namn.
Foto: Inga-Lill Rubenson

Någon vecka innan jag reste till Syrien hade teveprogrammet Packat och klart ett reportage om Mose etiopierns kloster. Man var där en halvdag och inslaget handlade mest om utsikten och den getost som framställdes i klostret. Andligheten var helt frånvarande och jag var orolig att det enbart var något slags turistkloster. Att under två dagar uppleva den andliga atmosfären och möta människorna i klostret innebar en mycket positiv överraskning.

Efter mässan, som slutar vid åttatiden på kvällen, tänds den elektriska belysningen och jag ser underbara medeltida fresker framträda på kyrkans väggar. Fader Paolo förklarar vad de föreställer och berättar att de är renoverade i flera omgångar bland annat med hjälp av EU-pengar. Så får vi kvällsvard i sällskap med Fader Paolo, som intresserat frågar var och en vad man sysslar med i vanliga fall. Han har lätt för personkontakt och en snabb uppfattningsförmåga. Både han, de andra munkarna och de tillfälliga medarbetarna utstrålar vänlighet och positivt människointresse.

Nästa dag berättar Fader Paolo om kommuniteten. Han vill skapa en plats för förståelse och dialog mellan kristendom och islam och nämner som inspirationskälla Charles de Foucauld, officeren som blev eremit och bodde bland beduinerna. (I samband med upprorstrider blev han ihjälskjuten och han har nyligen blivit saligförklarad.)

middag

Middag i beduintältet med klostrets bröder och systrar, gästande nunnor och en handfull svenskar.
Foto: Inga-Lill Rubenson

Gästfriheten är också viktig. Både kristna och muslimer gästar klostret, och en och annan av de kringresande ungdomarna med ryggsäck hittar också dit. När vi var där bestod de andra gästerna främst av franska katoliker. Man kräver ingen betalning, men de som vill kan lägga ett bidrag i en insamlingsbössa på väggen.

Kommuniteten har tre medlemmar som studerar i Rom och fem mil från Mose etiopierns kloster har man ytterligare ett kloster med den andre prästvigde i kommuniteten. Dit brukar man åka på sin lediga dag. I det egna klostret är det svårt att ej bli störd. Eller så kan man dra sig tillbaka till någon av de eremitbostäder som finns längre upp i bergen. Just nu bor en engelsman och doktor i sociologi i en av eremitgrottorna. Han ska vara där fyra månader, men fader Paolo har satt som villkor att han på söndagarna kommer ner och delar gemenskapens liv. En ansökan om godkännande av kommuniteten har sänts till Troskongregationen och man väntar på besked.

Det är angeläget att kommuniteten lever i samklang med den omgivande kulturen. Man har ett avancerat projekt för att återställa den hårt exploaterade naturen och byggverksamhet i den närbelägna byn, där man hjälper unga familjer med bostäder så att de inte behöver emigrera. Det märks också på att måltiderna serveras på mycket senare tidpunkter än vad vi svenskar är vana vid. En större nackdel för oss är att gudstjänstspråket är arabiska, vilket gör att vi inte deltar i klostrets tidegärd utan söker upp en vacker bergsplatå där vi, liksom under den övriga pilgrimsresan, läser laudes på svenska. Den andra dagens mässa deltar vi dock i och då anpassar Fader Paolo den till vår grupp med textläsning på svenska av en av de svenska gruppdeltagarna. Han blir också hänförd över de svenska psalmer vi sjunger.

Fader Paolo har inte alltid mött förståelse för sina åsikter. Ett tag var han utesluten ur jesuitorden, men 1997 blev han rehabiliterad och åter upptagen som jesuit. Den förre påven har markerat sin positiva värdering genom att betala anläggandet av vägen fram till stigen som leder upp till klostret.

För mig själv var vistelsen en av de mest genomgripande erfarenheter under pilgrimsfärden i Syrien. Fader Paolo och hans kommunitet framstår som alltigenom trovärdiga nydanare och brobyggare. Den delvis medeltida miljön och läget med den hisnande utsikten över öknen i kombination med de primitiva levnadsförhållandena gjorde att man fick en uppfattning om hur det kunde vara i ett kloster på ökenfädernas tid. Vi lämnade klostret med en känsla av glädje och frid och fortsatte vår pilgrimsresa genom Syriens ökenlandskap.

Några fakta:
Enligt den lokala traditionen var Mose etiopiern en kungason från Etiopien som valde Guds rike istället för ett jordiskt. Han reste till Egypten och sedan till det Heliga landet och vidare till Syrien där han, efter en tid som munk, slog sig ned som eremit inte långt från det nuvarande klostret. Han dog martyrdöden då bysantinska soldater dödade honom.

Syrien var ett av de första länderna där kristendomen spred sig och arkeologiska undersökningar visar att klostret har existerat från mitten på femhundratalet och dess unika fresker går tillbaka till tolvhundratalet. I början av artonhundratalet övergavs det totalt och förföll tills bara ruiner återstod. Icke desto mindre ägdes det hela tiden av den syrisk-katolska kyrkan och den lokala församlingen försökte bevara det.

Resan ägde rum i oktober 2005 och pilgrimerna sammankallades via en annons i tidskriften Pilgrim. Resan anordnades av Karavanen. För vidare information på internet se www.karavanen.se/syrien/

Reportaget publicerades första gången i Katolskt Magasin nr.7-8, 2006

Till Mar Musa i bilder

Karavanen
Fredsgatan 4
243 30 Höör

0413-204 29